Hell Hound

P.A. behöver större publik

P.A. Ericson har utlovat en bikt i föreställningen ”En hunds bekännelser”, och bikt utan botgöring är vad det handlar om. Botgöring innebär att det finns synder och syndare, men skådespelaren, låtskrivaren och sångaren P.A. Ericson dömer ingen, han berättar. Det humanistiska synsättet förs fram i blues- och reggaetappning, i latinska rytmer och tango.

Varieté möter visa när P.A. står på scenen tillsammans med ett gediget femmannaband med Halmstadmusiker: Peter Isebring och Tommy Bublick, gitarr, Peter Svedén, keyboard, Stefan Isebring, trummor, och Urban Löhr, bas.

Till P.A. Ericssons berättelse hör hans uppväxt i Halmstad, där han tillbringade många tonårstimmar alldeles i närheten av den scen han står på som 37-åring, på gräsmattan i Norre Katts park. En vinddriven ung man eller en kreativ förebild för andra? Kanske båda. Som 19-åring kom han in på Teaterhögskolan i Malmö, något han skildrar i låten ”140 poäng”.

Akademiska meriter innebär inte självklart framgångar och genombrott. Livet har fört P.A. till olika städer och platser, på senare år Chile, där han träffade sin Sandra. Naturligtvis besjungs hon, bland annat i ”Chilenita”, ”hon fick mig att glömma min sorg”.

Flera sånger är hyllningar, till livet, till kvinnan och till kompositören och vännen Björn Isfält, som givit P.A. inspiration samt ett blått dragspel och en grön cykel. Föremålen är försvunna men känslorna och musiken finns kvar.

P.A. Ericson är en skicklig låtskrivare, jag tycker om texterna och de musikaliska variationerna. Han har också stark scenisk utstrålning och kraftfull röst, som även den skiftar i uttrycket.

Så varför kommer inte genombrottet? Jag vet inte. P.A. behöver en större publik än den visserligen ansenliga skara som tog sig till Rotundan lördag och söndag kväll.

KARIN NURMI
035-14 75 16
karin.nurmi@hallandsposten.se